Kalender

Artikel till Göteborgsposten december 2001

Rapport från botten av världen

En tillvaro i konstant ljus

Jag pillar ut öronpropparna när jag hör att dånet från motorerna avtar. Jag tittar på mina medpassagerare som på provisoriska säten sitter inklämda bland surrade kartonger. järnbalkar och lastpallar. Vi ser alla ungefär likadana ut i våra röda dunparkas, tjocka handskar och jättelika kängor. Vi är alla, trots de tunga kläderna lite stelfrusna efter den tre timmar långa flygresan. För att snön som täcker några av lastpallarna mitt ibland oss inte skall smälta under resan har besättningen valt att knappt ha någon värme på i det jättelika lastutrymmet till den LC-130, Hercules som vi flyger med.

Under resans gång har vi då och då nyfiket kikat ut genom de små gluggarna i flygplanskroppen och blickat ut över de ofantliga snövidderna under oss. Hur någon människa har kunnat ta sig fram till fots över dessa vidsträckta snö- och ismassor framstår som fullständigt obegripligt.

Efter att ha passerat den Transarktarktiska bergskedjan där glaciärer, i en tid som förefaller ha stannat, rinner som stelnade älvar mellan bergspassen, har vi flugit över högplatån och efter en lyckad landning på den åtta kilometer långa landningsbana vilar nu planet som en uttröttad urtidsfågel tungt på sina stora skidor.

Motorvarven sjunker ytterligare och vibrationerna i den tunga flygplanskroppen avtar. Dock aldrig helt eftersom motorerna inte stängs av medan planet befrias från sin enorma last och fylls med gods som skall tillbaka till Mc Murdo där vi startade. Man håller hela tiden motorerna igång för att hålla dem varma och de kraftiga propellrarna driver upp snö och iskristaller i den tunna gnistrande luften.

Lastförmannen i planet ger oss tecken att knäppa loss våra bälten, som under landningen har hållit oss på plats, och att göra oss klara för att kliva av. Vi fumlar med våra dragkedjor, handskar, ansiktsskydd och solglasögon av skidmodell. Likt gigantiska röda insekter, som förefaller enögda med de svarta cyklopliknande glasögonen, snubblar vi på stela ben, ännu ovana vid de klumpiga kängorna, nerför trappan och står så äntligen på marken. Jag tror att jag höll andan då jag gick nerför trappan och väl på marken drar jag ett djupt andetag. Det är mer än 40°C frost. Den kalla tunna luften känns främmande i lungorna och näsan drar ihop sig då fukten fryser till is i näsgångarna. Jag drar upp mitt ansiktsskydd och låter utandningsluften värma tyget så att nästa nypa luft blir varmare.

Jag ser med förvåning på världen runt omkring. Trots de mörka glasögonen som färgar allt i en gulbrun nyans kisar jag med ögonen. Ljuset känns så starkt att det förefaller som om det likt en vätska fyller och tränger in hela världen runt omkring. Efter en lång resa från det gråtunga Göteborg, där denna sista flygtur endast var en i raden på många befinner jag mig äntligen vid resans mål. Sydpolen - så långt söderut som det överhuvudtaget går att komma på vårt klot.

Som gymnasielärare på Angeredsgymnasiet i Göteborg har jag blivit erbjuden en fantastisk möjlighet att delta i det internationella forskningsprojektet AMANDA - Antarctic Muon And Neutrino Detector Array - här på Sydpolen. Jag har erhållit detta lärarstipendium av Svenska Polarforskningssekretariatet och tanken är att mina erfarenheter härifrån skall hjälpa mig att stimulera mina elever, men även andra ungdomar och kollegor till ett ökat intresse för polarforskning och naturvetenskap. Jag hoppas att i ett annat sammanhang kunna återkomma till den mer vetenskapliga sidan av detta uppdrag då tanken med denna artikel är att försöka ge läsaren en bild av hur det är att leva och arbeta under de minst sagt extrema förhållanden som råder här.

Sydpolen, denna mytomspunna punkt på jordklotet är kanske en av de mest exotiska platserna som finns. Jämfört med de första upptäckarna, av vilka flera för mindre än hundra år sedan fick sätta livet till under fruktansvärda umbäranden, är det i dag för oss som erbjuds möjligheten att åka relativt enkelt att ta sig hit. Från Nya Zeeland har jag åkt i transportplan till den amerikanska basen Mc Murdo på Antarktis kust rakt söder om Nya Zeeland. En obekväm men spännande resa på åtta nio timmar till denna isklädda kontinent.

Antarktis kallas ibland den kallaste, blåsigaste, torraste och högsta av jordens världsdelar. Vad som förvånar är kanske att det till stora delar är torrare här än vad det är i Sahara. Trots det finns mer än 90 procent av jordens sötvatten här. Vattnet är dock bundet i de ofantliga ismassor som täcker kontinenten. Dessa glaciärisar är på sina ställen mer än fyratusen meter tjocka och tanken svindlar när man tänker på vad som skulle hända med vattennivån i världshaven om dessa ismassor smälter till följd av människans påverkan på miljön. Med en ständigt ökande förbränning av olja under tillväxtens fana sker en global uppvärmning genom en ökad växthuseffekt och det förefaller som om människan med berått mod långsamt försöker dränka sig själv. Efter några dagars väntan på lämpligt flygväder i Mc Murdo anlände jag som sagt omtumlad hit till botten av världen där jag nu i snart tre veckor har levt i konstant dagsjus.

Det är en märklig plats det här. Mitt ute i denna ofantliga tomhet ligger den lilla stationen som med sina nästan tvåhundra invånare sjuder av liv dygnet runt. ”Amundsen Scott Station”, uppkallad efter de tidiga upptäckarna, drivs av det amerikanska vetenskapsrådet NSF - National Science Foundation - men forskarna här kommer från jordens alla hörn. Självklart är det en politisk manifestation att förlägga och driva en bas på Sydpolen men vi som bor och arbetar här tänker inte så mycket på det i vardagen. USA har haft en bas här sedan mitten av femtiotalet och den nuvarande stationen är den andra i ordningen. Den för stationen så karaktäristiska domen, en halvkupol i aluminium, som utgör ett vindskydd för byggnaderna där inne, är dock efter tjugofem år snart helt begravd i snön som blåser in från de omgivande slätterna. En ny station, byggd på pelare för att minska snöansamlingen, är nu under konstruktion. Dygnet runt pågår konstruktions- och byggnadsarbete. Härav de många människorna som nu bor och verkar här.

Även forskarna arbetar ofta i skift. Det gäller att ta vara på den korta sommarsäsongen. På södra halvklotet är årstiderna omvända jämfört med vad vi i norr är vana vid och midsommar infaller ett par dagar före julafton. Landningsbanan hålls öppen november till februari. Därefter ar det för kallt att flyga även med de tåliga Herculesplanen, och de kvarvarande övervintrarna som sköter stationen och de vetenskapliga experimenten under det mörka vinterhalvåret får klara sig på de lager som lagts upp under de intensiva sommarmånaderna. Man kan dock undra vad som är dagskift och vad som är nattskift. Här finns för tillfället endast dag. Dagen här på Sydpolen är sex månader lång. Solen rör sig runt på himlen men hela dygnet på samma höjd över horisonten. Lite högre kommer solen trots allt för närvarande varje dag. Sin högsta höjd på himlen, ca 23 grader ovanför den vidsträckta horisonten, når solen då vi har midvintersolstånd och som allra mörkast därhemma.

Man kan fundera på vad klockan egentligen är här. Vår vanliga tideräkning är kopplad till longituderna, de linjer som på en jordglob sträcker sig från pol till pol. Här strålar alla longituderna samman i en enda punkt och solen befinner sig alltid i norr - den enda riktning som finns härifrån. För att underlätta för oss civiliserade människor som vant oss vid ett slaveri under klockan har man trots allt även här en dygnsrytm. Man använder samma tid som på Nya Zeeland. För tillfället tillämpar Nya Zeeland sommartid och då är klockan här tolv timmar mer än i Sverige. Dvs klockan är lika mycket fast inte ändå. Natt är dag och dag är natt fast dag ändå.

Det är inte lätt att vänja sig vid det kontinuerliga ljuset. Den vita omgivningen reflekterar det starka solljuset och har man inte skidglasögon eller kraftiga solglasögon på måste man pressa ihop ögonen till minimala springor för att dämpa det starka ljuset.

Efter snart tre veckor här blir jag fortfarande ibland förvånad då jag går utomhus sent på kvällen och i dörren nästan vräks omkull av det starka ljuset. Atmosfären här är mycket tunn. Detta är en effekt av att vi faktiskt befinner oss på tretusen meters höjd, så tjockt är istäcket, och jordens rotation bidrar också till att atmosfären är utplattad och därmed tunnare vid polerna. Detta i kombination med ozonhålet som numera pga människans utsläpp av främst freoner årligen under sommarmånaderna bildas över Antarktis gör att solstrålningen dessutom är direkt farlig. Skyddsglasögon är ett måste för att skydda ögonen mot den skadliga UV-strålningen. Man skulle kunna säga att Antarktis är som ett jättelikt solarium men inte ens damerna på nakenbadet på Saltholmen skulle nog komma på idén att solbada här. Trots att det snart är midsommar ligger temperaturen oftast runt 35 - 45 minusgrader.

Trots den låga temperaturen utgör kylan ett mindre problem än jag väntat mig. Luften är så torr att avkylningen vid lugnt väder inte är så stor. Jag som är van vid att frysa i ett nollgradigt gråkallt Göteborg konstaterar med förtjusning hur andedräkten kondenserar och bildar istappar i mustaschen.

Självklart har vi bra kläder i många lager, och de material som finns i dag skulle säkert göra de gamla upptäckarna gröna av avund. De dagar när det blåser framstår dock risken för köldskador i ett förklarande ljus. Då gäller det att i stort sett täcka all hud, att hålla koll på varandra och att vara uppmärksam på stumhet i olika kroppsdelar. Det är ruggigt kallt när det blåser och i stället för temperatur pratar man här ofta om den effektiva temperaturen som inbegriper vindavkylningen. Då har vi under de senaste veckorna ibland varit under -60°C och då duger det inte att slarva med långkalsongerna.

Att leva i ständigt dagsljus är en märklig upplevelse. Ljuset kan ibland nästan kännas påträngande och att ständigt bära skyddsglasögon utomhus kan ibland kännas tjatigt. Efter en kort stund i det gnistrande ljuset utan glasögon åker de trots allt på igen. Det är helt enkelt för ljust för oss nordbor. Trots att vi arbetar efter ett 24-timmarsdygn är det svårt för sinnet att acceptera att det är natt när solen strålar som vanligt och de flesta av oss här verkar behöva mindre sömn än vanligt. Vi arbetar långa dagar och ibland under besvärliga betingelser när vi arbetar utomhus men några timmars sömn verkar trots det räcka för att återhämta krafterna.

Nu hör det till saken att den tunna torra luften som är en förutsättning för t ex många av de astronomiska forskningsprojekt som pågår här inte hör till vardagen för oss som är vana att leva vid havsnivå. Höjdsjukesymptom med huvudvärk och ibland illamående hör till nackdelarna när man först kommer hit. Efter några dagar när kroppen vant sig vid den tunna luften försvinner dessa känningar men man blir snabbt andfådd och ibland förvånad över hur trött man blir av minsta ansträngning.

Jag bor i vad som kallas en Jamesway. Det är en halvcylindrisk ramkonstruktion klädd med dubbla lager tältduk med isolering emellan. Inuti finns en värmekamin vars dånande fläkt med jämna mellanrum sprider sin värme till oss gäster. Vidare finns nio stycken fönsterlösa bås om ca 2x2 meter åtskilda av plywood och draperier. I ett sådant har jag min säng och på skruvar och krokar hänger alla mina kläder och andra prylar. Det känns konstigt nog skönt att komma in i detta dunkel, tända sin sänglampa och skala av sig några av klädlagren. Tältduken känns inte bara som ett skydd mot kylan utan stänger också effektivt ute det påträngande ljuset. Genom de små hålen i dukens sömmar kan jag jag se hur ljuset letar sig in nästan trevande i ett försök att fylla upp också detta utrymme. Det är märkligt att det känns så ombonat i detta spartanska krypin trots fläktljud samt flygplansbuller, traktorer och caterpillrar på andra sidan den tunna duken. En bidragande orsak är nog mörkret härinne. Kanske är det så att vi som vant oss vid dygnets växling från dag till natt behöver denna rytm för att komma till ro och kunna vila.

Att samtliga invånare i dessa Jamesways verkar ha försett sig med en konservburk, modell större, att ha som nattkärl är självklart ingen tillfällighet. Efter de första nätternas promenader till toaletterna i bister kyla och bländande ljus insåg även undertecknad fördelarna med sådan burk. Till saken hör att vi rekommenderas att dricka sex liter vätska om dagen för att förhindra uttorkning i den torra luften. All denna vätska försvinner självklart inte med utandningaluften eller genom huden och besök i lusthuset ter sig oftast nödvändiga även nattetid. Att sömndrucken kravla sig upp, klä på sig och ragla ut i den vägg av ljus som står utanför dörren medför i kombination med kylan ett i det närmaste chockartat uppvaknande och resulterar ofelbart i vakenhet resten av natten. Härmed konstateras således att konservburkens användning som sömnfrämjande hjälpmedel förefaller vara en underskattad tillgång.

Snart far jag härifrån och hem till ett mörkt Göteborg. Det skall bli skönt att vandra i det vilsamma mörkret på stadens gator men jag kommer säkert att efter en tid ändå sakna ljuset här. Min vistelse här har varit en fantastisk upplevelse och det kommer att ta dröja länge innan jag smält alla de intryck och upplevelser jag kommer att ha med mig härifrån. Vad jag aldrig kommer att glömma är det allorstädes närvarande ljuset som numera för alltid har en speciell plats i min själ.

Mats Pettersson Sydpolen, december 2001