I dag träffade jag för första gången den svenska AMANDA-gruppen på fysikum i Stockholm. Christin, Arvid och Thomas träffade jag visserligen i Ånn men nu var större delen av den svenska gruppen närvarande inklusive professor Per Olof Hult som basar för det svenska AMANDA-projektet.
Gruppen har sitt huvudsäte i Stockholm men flera av medarbetarna verkar i Uppsala och min rumskamrat från Ånn, Arvid, håller till i Kalmar.
Jag insåg vid detta mötet den fantastiska utmaning som signalbehandlingen utgör för AMANDA-detektorn. Att bland det myller av signaler som kommer från de optiska modulerna (OM) dvs fotomultiplikatorerna, sålla fram de som är signaler från en verklig händelse kräver en hel del signalbehandling. Bruset från varje OM är ca 1kHz dvs varje sekund kommer 1000 falska signaler från varje modul.
Lasse Thollander som är tekniker och hjärnan bakom en stor del av elektroniken visade mig runt bland alla prylarna i elektronikverkstaden. Det var en läcker känsla att äntligen få se ock känna på en av de optiska modulerna. På något sätt blev det hela mer verkligt då. Egentligen är det ju rätt knepigt att tänka sig hundratals glassfärer med fotomultiplikatorer infrusna tusentals meter ner i isen på Sydpolen.
För den elektroniskt intresserade kan nämnas att tidsupplösningen i elektroniken ligger på ett par nanosekunder (miljarddelar av en sekund). Tricket är att detektera en följd av signaler hos de olika detektorerna när en muon far genom isen och sänder ut en svag ljuskon längs sin bana (sk Cherenkowstrålning). Muonen rör sig med en hastighet som är större än ljusets hastighet i isen och då uppstår Cherenkowstrålning som kan liknas vid en chockvåg som breder ut sig likt en kon längs partikelbanan. Ett liknande fenomen fast i två dimensioner är de svallvågor man kan se då en båt rör sig på en vattenyta.
Länkar